Logotype

Rödkullan – ett hållbart val

Rödkullan är en av våra gamla svenska lantraser, som inte har påverkats av avel och exploatering. Den är liten till växten och tillgodogör sig lätt det foder som finns naturligt i Sverige. Den lever gott på gräs, betar gärna i skogsmark och längs vassklädda sjökanter.

Rödkullan klarar sig bra i norra Sverige, där jorden inte är så bördig. De behöver därför inget kraftfoder, som kan innehålla konstgjorda tillsatser. Under vintern mår rödkullorna bra av att att gå ute, de utvecklar en tjock, fin vinterpäls och klarar kylan utmärkt. Rödkullan är kullig, vilket betyder att den inte har horn. Korna är rödbruna till färgen, därav namnet rödkulla.

Att vi i Norrland använder en ras som är naturligt anpassade för de förutsättningar som vår natur erbjuder bidrar till en hållbart utveckling, minskad foderimport och ett öppet landskap.

Köttet från rödkullan är vida känt för sina fina egenskaper.

 

 

Mer om Svensk Rödkulla  

Kort informationsfilm om Rödkullan från Elmia AB, 2008

 

Historik

Rödkullan erkändes officiellt som ras år 1912. Under delar av 1930-talet fanns det omkring 30 000 rödkullor, utbredda i stora delar av Mellansverige och söderut till i höjd med södra delen av Bohuslän. År 1938 slogs rasföreningarna för rödkulla och fjällras samman och resultatet av detta blev en ny förening som benämndes Föreningen för Svensk Kullig Boskap (SKB). Fortfarande fanns det dock framsynta djurägare som värnade den renrasiga rödkulleaveln. Under 1950-talet hade dock antalet rödkullor minskat så kraftigt att man fick problem med tjurrekryteringen. Detta avhjälptes tillfälligt genom viss import av tjurar från den västfinska rödkullerasen.

I slutet av 1970-talet hade antalet rödkullor minskat katastrofalt och resterna av rasen uppgick enligt en inventering 1977 till endast 23 hondjur. Innan intresset för rasen började öka 1979 fanns endast 18 hondjur kvar. I avsikt att förstärka rasen importerades under 1981 ett mindre antal hondjur av västfinsk rödkulla. Djuren försvann dock ganska snart ur aveln och fick därför ingen större inverkan på den inhemska rödkullan. 1981importerades ett antal hondjur och sperma efter 3 tjurarav den västnorska rödkullerasen. Restaureringen fortsatte under 1982 då två besättningar av Östnorsk rödkulla importerades. Antalet rödkullor i Sverige uppgick i slutet av år 2009 till cirka 1200 renrasiga vuxna hondjur och 400 tjurar samt sperma från ett 70-tal semintjurar i genbank.

 

Den slutgiltiga bekräftelsen på att rödkullan var en egen ras kom 2004 då Jordbruksverket åsatte rasen en egen raskod (40).

 

Antalet besättningar beräknas 2009 till c:a 200 st. Antalet är, p.g.a av brister i de nuvarande registren, svårt att korrekt beräkna.

 

Rasens kännetecken

Rödkullan är en hornlös kombinerad mjölk- och köttras. Endast lösa hornnabbar får förekomma. Färgen är röd i olika nyanser, oftast helröd, men vita tecken förekommer såsom vitt juver, stjärn, strumpor, vitt huvud (s.k. hjälmighet) samt brokiga djur. Sidighet är däremot inte rastypiskt och därför inte godkänt.

Kännetecknande för djur av rödkullerasen är ett livligt temperament, ett gott lynne, god hållbarhet, starka ben och klövar, god fruktsamhet, lätta kalvningar, goda modersegenskaper och, så vitt man i dag känner till, frihet från ärftliga defekter.

Levandevikten på kor varierar mellan 350 – 600 kg och mjölkproduktionen ligger vidgoda betingelser på c:a 5 500 kg/år och är bäst lämpad i produktion med höggrovfoderandel.

Rödkulletjurarnas goda tillväxtanlag gör dem väl lämpade för både extensiv och intensiv köttproduktion. Slaktvikter påmellan 250-400 kg är möjliga ( c:a 30 mån ).

Rödkulledjuren är mycket goda betesdjur. De visar stor köldhärdighet och kan med fördel vistas ute även under den kalla delen av året om miljöförhållandena i övrigt medger detta.

källa: Sveriges Rödkulleförening